Inte ens idag kan man vara glad...

Skulle jobba åtta i morse. Vaknade rätt pigg å tog bilen till jobbet - bara för att konstatera att det blivit dubbelbokat och ordinarie personal fanns på plats så det blev inget jobb. Skönt tänkte jag då är man ledig idag, jo tjena. När man sett fram emot att få se lite hockey utan att hjärtat slår trippelslag vid varje fel pass (skulle sitta speaker på Hss - Björbo) så ringer telefonen och jag blir tilldelad ett nytt pass av chefen. 1630-2130 löd ordern - bara att gilla läget, har ju bara provanställning och trivs så det gäller att vara allert och glad när dom ringer...

Jag fick i alla fall se slutet av andra å hela tredje - gick som det brukar för lag jag tycker om.

Såg att någon reggat sig i forumet enkom för att klaga på att jag inte va med i andra å tredje igår - kul. Är det så självklart för folk att jag ska stå där nere varje match? Vad är det som får dessa mäniskor att tro att dom är i en position där dom kan ställa krav på mig? Jag fattar inte...

Många gånger får jag frågorna hur mycket betalt jag får för att leda klacken, hur det går med jobbet på superstars, vad jag ska jobba med när jag slutar som klackledare.

Hur tänker folk?

Inte en spänn har jag fått - å inte vill jag ha någon. Det handlar om kärlek.

Kärlek kan göra ont, det vet dom flesta som varit kär någon gång. Kärlek gör som ondast när man verkligen satsar på förhållandet å det skiter sig. Eller när man är den enda parten i förhållandet som ger något. Just nu gör kärleken till Leksands IF fruktansvärt ont, vi på norra har satsat tid, pengar och engagemang - Leksands IF har betalat tillbaka med nonchalans och noll hjärta.

Just nu orkar jag inte satsa nå mer på det här förhållande. Att tagga upp till matcherna är inga problem, men sen på kvällen efteråt så kommer smärtan. För att inte tala om den ensamma natten och dagen efter - när det värker som mest i hjärtat är just nu för mycket.

När Leksands IF är beredd att göra det här till ett likvärdigt och jämnställt förhållande ska jag fundera på att ge henne en chans till...