Vill verkligen inte gå dit. Kommer bara bryta ihop och då känns det mer som att man är en belastning för de andra som är där - jag vill vara där som ett stöd. Fy fan, aldrig får man vara glad...
Folk ska dö när dom är gamla, inte när dom är 27 - det är sånt här som gör att man blir tämligen övertygad om att det inte finns någon Gud som bestämmer över sånt här. Vilket i sin tur gör att det känns jävligt skenheligt att gå till en kyrka för att ta farväl.
"Grina ur dig allt i kyrkan i morgon och försök sedan släppa det" fick jag som råd. Jag ska väl försöka med det, kanske är bra att låta tårarna rinna istället för att hålla tillbaka dom - inte fan vet jag, är jättedålig på sådant här. Fjärde begravningen jag är på, borde ju lärt mig något men det kanske är ett friskhetstecken att tycka det är jobbigt.
Egentligen vill jag bara låsa in mig och stänga av telefonerna och skita i det, men så gör man ju inte. Upp ur sängen, skjutsa Linda till jobbet å sen hem för att byta om till de begravningsfina kläderna - å sen iväg till kyrkan.
Fy fan va drygt sånt här är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
en begravning är där man tar ett sista farväl, klart det kommer att vara känsloladdat.
Ps, man är aldrig en belastning på en begravning.
Man kan aldrig veta hur man kommer att reagera på en begravning. Det enda som är säkert är att man aldrig behöver känna att man gör bort sej e.t.c Det är definitivt ALDRIG fel att visa sina känslor vare sej man är glad eller ledsen. Finns det något som är jävligare än att gå på en begravning?? Speciellt om det är unga människor som dessutom är ens kompisar.
När jag var på min morfars begravning för lite mer än en månad sedan fick jag en känsla av att jag har gjort det så många gånger förr. Det var femte begravningen jag var på. Jag sa det till min mamma att jag trodde att den första begravningen jag skulle gå på var på någon av mina morföräldrars begravningar. Men så blev det inte. Den första jag gick på var en av mina bästa vänner, sen var det en i mitt fotbollslag, sen var det 2 stycken andra som var ltie äldre men dog av cancer. Jag borde vara van nu, men nu vet jag att man vänjer sig aldrig med begravningar. Det är något man aldrig vänjer sig vid. Vid min morfars begravning väcktes det många minnen från de andra begravnignarna med, det går inte att bara "lägga på hyllan". Det är bara låta känslorna komma, det är därför vi har känslor tror jag. Sen kan ingen bli en belastning på en begravning, alla sörjer på ett eller ett annat sätt. Kramar Surre
Skicka en kommentar